Godmiddag! 

Vaknade upp hastigt idag, av att jag har ångestkänningar deluxe, eller ja åtminstone en väldigt olustig känsla, ni vet när det känns som om man har glömt någonting viktigt? Men kan inte sätta fingret på vad det är. Det är såååå jobbigt, men jag kan inte för mitt liv komma på vad det är. Jag hatar sådana  här mornar, det blir ingen bra start på dagen utav det. Jag vet även med mig, att även om det känns olustigt, så går det över. Det är inget farligt att känna så här, även om det är väldigt obehagligt medans det håller på. Dagar som denna måste jag även vara extra stark, så jag inte trillar in i gamla mönster. Med gamla mönster menar jag att trösta mig själv "via magen" att inte dämpa de känslor jag har med mat, fel mat eller kanske framförallt godis. Vet inte hur det är för andra, men när jag har ångest/oro/stress så känns det i hela kroppen på mig, det liksom kryper i skinnet och känns i hela magen, det känns som ett stort hål inom mig, påminner om hunger fast ändå inte. När jag har dessa känslor vill jag fylla det här hålet, med nånting! Vilket oftast blir att jag tröstäter i kombination med hetsätning. För vill ju få bort det där jäkla hålet, helst så fort som möjligt. Det hjälper för stunden, sen är jag bara äckligt proppmätt och illamående! Numera har jag inte en massa gotta hemma, inga gömmor, tror inte ens jag har socker hemma, isf står det långt in i skafferiet, bakom allting annat. Tänker inte ens kolla, gudar vet vad jag kan tänkas hitta på då! Men frukost borde jag äta egentligen, ska bara lugna ner mig lite först. Sen lär jag starta dagen, ordentligt här. Har hur mycket som helst att göra, kanske också bidrar till mina ångestsymptom? Känslan av att jag inte riktigt  vet vart jag ska börja. Livet hade varit så otroligt mycket lättare om jag tog tag i saker på en gång, istället för att skjuta det på framtiden hela tiden. Samtidigt gör jag saker bäst under lite tidspress, eller jag får mest gjort då iallafall, dock håller det inte i längden, för jag blir tvärslut efteråt, och det kan ta dagar, ibland t.o.m. veckor för att återhämta mig. Då jagar de här oroskänslorna mig hela tiden, inte så här starkt kanske, men liksom nosar mig i nacken, och även sånt som jag tycker är roligt, känns som att bestiga berg. Problemet som uppstår då är att jag antingen ger efter för alla känslor, och helst bara vill dra täcket över huvudet och ligga där tills det går över, eller så kör jag på i 210, för att slippa känna överhuvudtaget, och tillslut faller jag platt som en pannkaka. Även om jag är medveten om detta, även om jag har gått i kbt och fått verktyg för mycket av min "problematik" så är det lätt att "glömma" falla tillbaka i samla mönster, och köra på som vanligt, eller ja så som jag brukade göra. Men det blir bättre, och även om det känns väldigt trögt och långsamt ibland, så märker åtminstone jag av förändringarna hos mig själv. Ta som exempel, en sån här dag. Förr så kanske jag inte la mig under täcket bokstavligen, men jag grävde ner mig totalt, en "dålig dag" kunde leda till flera månader utav "dåliga dagar" idag tillåter jag mig att känna, eller jag försöker åtminstone tillåta mig det, rider ut stormen och sen får det vara bra. Men idag har jag förmågan att sätta stopp i tid. 

"Okej Anna du har en dålig dag idag, det är okej, det får man ha. Men imorgon så börjar vi om. Då räcker det med de här fasonerna!" 

Allt som oftast funkar det, det är inte tal om några månader av nedstämdhet m.m. längre, på sin höjd NÅGRA dagar, men oftast går det över på en dag, ibland på bara några timmar om jag har tur. Med undantag för om jag kört på "för hårt" för länge, för då praktiskt taget kollapsar jag, utav trötthet och energibrist. 

Jag är nog ingen lätt människa att ha att göra med alla gånger, inte ens jag själv står ut med mig själv hela tiden. Jag försöker att inte tycka synd om mig själv, men jag försöker att lyssna på mig själv, utan att känna efter för mycket. Det är svårt att förklara, men jag menar att jag inte låter de negativa tankarna ta över så pass mycket att jag gräver ner mig. Men ändå lyssnar tillräckligt mycket för att jag inte ska dala. Det finns så otroligt mycket som jag vill göra, saker jag vill uppnå, och det är så frustrerande när ens vilja och ens ork inte drar jämnt, jag har så mycket ideér, kanske inte alltid jättebra ideér, men ändå! Men bland annat orken sätter stopp, då jag vet att jag troligtvis inte kommer att orka ro det i land, gör att det stannar just vid ideér och drömmar. Att jag dessutom inte har den självkänslan och tilltro på mig själv som jag önskar, skapar ju också tvivel och rädsla för att misslyckas. Det gäller inte bara maten, utan det mesta faktiskt. 

Att jag sedan har svårt att slutföra saker jag har börjat, eller ibland inte ens kan komma igång med det jag har tänkt. Det är en sorg för mig, och något jag måste lära mig acceptera! Att det här är jag just nu, jag fixar kanske inte allt jag vill, allt det som förväntas av mig o.s.v. Det betyder ju inte såklart att det alltid behöver vara så här, jag jobbar ju mot att få uppfylla åtminstone en eller ett par av mina drömmar, mål och ideér, men det får ta den tid det tar. Det jag kan påverka, påverkar jag såklart så mycket jag bara kan. Jag sitter inte bara här å väntar på att stormen ska dra förbi, jag gör faktiskt saker under tiden. Jag jobbar med mig själv praktiskt taget varje dag. Jag försöker finna en balans mellan alla mina åtaganden, roller (mamma, partner, dotter, vän, kollega etc.) Och att finna mig själv där någonstans. Självklart vill väl jag också leva ett "normalt svenssonliv" på vissa vis iaf, kunna jobba heltid t.ex! Men jag kan inte, jag VILL men orken räcker inte till. Jag vill inte uppfattas som lat, för lägger jag manken till sliter jag som ett djur. Men som en kär vän till mig brukar säga: "Vem tackar dig sen, när du ligger utmärglad och inte kan göra ett endaste dugg istället?" Kanske inte precis så, men betydelsen är densamma! För visst är det väl så? Vem tackar mig, för att jag sliter ihjäl mig? 

Jag har dock en otrolig tur, som har en helt fantastisk  och underbar familj, bra vänner och andra viktiga personer i mitt kontaktnät omkring mig, som är otroligt stöttande, positiva, peppande, förlåtande och älskande, de kanske inte alltid förstår mig, ibland blir det lite konflikter och missförstånd! Men de finns ALLTID, ALLTID där för mig! Och de får mig ändå att känna, att trots mitt lite trasiga och knasiga jag, så överväger nog mina positiva sidor de negativa. Så är kanske inte så illa ändå! ;) I slutändan, så är jag inte min problematik, diagnoser, eller beteendemönster och beroende. Men de är en del av mig. Jag jobbar på dom, och att allt inte ska vara antingen svart eller vitt... 

TACK FÖR ATT NI FINNS! 💖 

// Anna-Panna ;)