Jag har dragit mig lite för att skriva det här inlägget. Vad och hur ska jag skriva det? Att skriva här ska vara roligt och inget måste, även om man skriver om "jobbiga saker" men just detta inlägg har hängt lite som en skugga över mig. Som sagt vad och hur ska man skriva? Sen slår det mig, finns det några rätt och fel? När man skriver från hjärtat och tankarna? Det får bli vad det blir helt enkelt. Det må bli konstigt och huller om buller. Men lite så är jag också, så det passar väl bra? 

I förra inlägget avrundade jag med att berätta, vad jag trodde var inkörsporten till min destruktiva relation till mat, till mitt sockerberoende, år av tröstätande och hetsätande. Mat men kanske framförallt socker i alla dess former har varit min trygghet, min snuttefilt och min tröst. 

Men det är kanske bara sen några år tillbaka, som jag insett att jag har "problem" den största väckarklockan var nog när min yngsta son började anamma mitt beteende. Jag vart så upprörd över att mat, och mina små "droggömslen" av kakor, socker, godis avslöjades, och åts upp. Men jag insåg inte först att det var inte bara det faktum att födan försvann, det väckte något mer inom mig. I min son såg jag mig själv, och jag ville verkligen inte att han skulle behöva gå igenom samma helvete som mig. Jag vill inte att han ska ha en osund och destruktiv syn till mat. Jag vill att han ska få njuta av maten, slippa gömma den för att man skäms över det på ett eller annat sätt. Bara för att ta upp ett exempel. 

Men det är svårt när det kommer till barn, man vill inte få dom att må dåligt, eller att de ska känna att de inte duger som de är. Barn ska aldrig nånsin behöva känna att de måste banta, eller att de inte får vara som andra barn. 

NEJ! Jag har såklart aldrig bantat mitt barn, det var ett exempel bara. 

Hade jag vetat vad jag vet idag ang. Tex socker,  när jag blev mamma, så hoppas och tror jag att jag hade gjort annorlunda. 

Men det som har varit, det har varit. Jag kan ju bara försöka göra det bästa jag kan utav situationen som är nu. "Sockerporten" den har jag tyvärr redan öppnat för dom. Så känner att jag inte kan smälla igen den rakt av, för tror att det gör att de finner andra vägar in i det iaf. Men jag kan hålla den stängd mer ofta, ge barnen bättre alternativ och dra ner på de sämre valen. Men det är svårt att finna en balans när du har ett barn som gärna äter det mesta och hela tiden och ett barn som är väldigt petigt och periodvis inte äter någonting alls nästan. Oavsett om det inte syns utanpå, så kan jag inte låta bli och tänka över vilken skada det kan göra inuti. 

Många avundas de människor som kan äta vadsomhelst och hur mycket dom vill utan att gå upp ett gram. Men som jag skrev innan, kan jag inte sluta tänka på vad det gör med oss invärtes. En smal person förknippas ofta med en sund hälsa, men så är inte alltid fallet. Nu är det inte tänkt att detta inlägg ska bli en tjockis vs. Spinkis diskussion. Jag menar bara att bara för att det inte syns utanpå, så betyder det inte att det står rätt till på insidan. Eller tvärtom, bara för att du är stor på utsidan så betyder det inte att du är sjuk på insidan. Sockerberoende liksom de flesta beroenden behöver faktiskt inte synas alls vid första anblicken. Alla alkoholister sitter inte ovårdade på en parkbänk tjoandes och super. Även om vi vet att det är så, är det kanske den bilden som vi allra flesta av oss har, den stereotypiska alkoholisten, typ. 

Egentligen är det väl inte så konstigt att man finner tröst i att stoppa något i munnen, det är ju för de allra flesta med från barnsben, redan som liten bebis, blir man ju tröstad av att få något stoppat i munnen. Är det inte tutten, eller vällingflaskan, så är det ju nappen och vissa tar till tummen. Hur många kan säga ärligt, att när barnen blivit större aldrig kört en "skenmanöver" med t.ex glass eller godis till sina barn? 

Lilla Nisse, ramlar och skrapar upp knäna. Man plåstrar om och kramas, hjälper inte det så vill man gärna ge något mer. En glass, en glass får alla skrubbsår i världen att kännas bättre. 

Du kanske rentav själv varit ett av dessa barn som fått en glass, eller en nybakt bulle efter att du bränt dig på plåten vid bullbaket? 

Belöning, gotta kan användas som belöning också, tro mig jag vet. För jag har gjort det själv. Om du sköter dig här i affären nu, så köper vi glass sen. 

Om du springer med soporna, så kan vi fika sen? 

Eller som "hot" städar du inte ditt rum, så blir det inget lördagsgodis för dig lille vän. 

Eller när man har en tuff dag, man är skittrött och ungarna bråkar stup i kvarten? Då kan man ju alltid muta barnen, för att få en stund lugn och ro! 

Kom igen, jag kan ju inte vara den enda föräldern i hela världen som gjort så här? 

Inte av illvilja, för vem vill göra sina barn illa medvetet? Ingen normal förälder skulle jag tro. Men godis och fika etc. Är inget speciellt idag, så som jag upplevde det när jag var barn och säkert ännu mer speciellt längre bak i tiden, gissar jag. Idag matas vi av socker vart vi än vänder oss, det är proppade hyllor, med rader av hundratals sorter kakor och godis. Strategiskt utplacerade för att de ska säljas mera. Det är reklam, häftiga färger, kombinerat med leksaker eller favoriten från senaste filmen. Det är extrapriser, stora förpackningar, som det lönar sig att köpa för man får ju mycket mera för pengarna. 

Men även om man väljer bort uppenbart socker, så är det svårt att leva ett sockerfritt liv iallafall. För oavsett om det är kryddor, bröd, kött, flingor, yoghurt, grönsaker etc. Så kan man ge sig f*n på att det smygits ner socker i "sk*ten" även om det egentligen inte ens behövs. Är det inte socker, så är det sötningsmedel, det är svårt att komma undan. Och hela tiden dyker det upp nya kombinationer av sötningar, som inte ens behöver skrivas med i innehållsförteckningarna alla gånger.  Men varför då? 

Därför att socker i många fall, skapar ett beroende, är du beroende så vill du ha mer, men för varje gång du äter socker, så blir det att man ökar mängden man äter, för att det krävs mer för att uppnå tillfredsställelse. Så även om det skadar dig, så är ju behovet så starkt att du köper mer och mer hela tiden och detta tjänar ju så klart mat och sockerindustrin på. Självklart, så gäller inte detta alla. Alla blir inte sockerberoende, eller sjuka av socker, eller utvecklar t.ex fetma. Precis som att alla inte får cancer. 

Dessutom är det väl rätt så typiskt svenskt, att samlas kring mat etc. "The swedish fika" är väl A och O, i många hem. Kanske ännu vanligare hos de äldre? Förmiddagsfika, eftermiddagsfika, kvällsfika o.s.v. Städerna kryllar av fik å cafeér, och det fikas inprincip överallt. Hemma, i husvagnen, på jobbet, hos grannen. Överallt finns det lättillgängligt fika! Nääe, jag är inte bitter jag älskar också att fika, luncha, ses över en god middag etc. Tycker absolut inte att vi ska bomma igen alla fik och restauranger, eller bannlysa konditorier etc. Det är inte det jag menar, med det jag skriver. Jag menar bara att sådana som mig, som har ett sockerberoende omges av triggers överallt, vart vi än vänder oss. Vi kan inte ens vara säkra på om dressingen vi valde till vår sallad, innehåller något socker. Sockerberoende, klassas inte som en riktig "sjukdom" (än!) Många påstår att den inte ens existerar, att det handlar om att lägga band på sig själv, att man har taskig självdisciplin o.s.v. Men det är mer än så, om jag har en chokladkaka hemma, så kan jag inte bara ta en bit, jag kan inte sluta förrän hela är slut. För det är inte förrän det är slut som jag känner mig helt tillfredsställd, om ens då! Men kombinationen av sockerberoende, hetsätning och tröstätande vågar jag nog påstå är ännu lite värre. Man hinner inte tänka, man bara gör, gör allt för att få sin "sil" av socker. Man ljuger, gömmer undan, skäms, får ångest, försöker skämta bort det, lever i förnekelse. Listan på sjuka saker man kan/ och/ eller gör kan göras så lång. Åh det är oftast inte förrän efteråt, som man förstår vad man gjort. 

En annan väckarklocka, var när min frus äldsta son fyllde år. Hon hade bakat en tårta och vi gick över för att fika. So far, so good. Men senare på kvällen när barnen sov, sågs vi igen, vi skulle ta en kvällsté, och till blev det såklart "liiiite" tårta. Skoja bara, vi möla i oss resten av tårtan tillsammans, på kanske mindre än 5-10 minuter. Det var en rätt stor tårta vill jag minnas, och säkert 3/4delar av tårtan kvar. Vi brydde oss inte ens om att ta fram assietter, vi bara tog en varsin sked å högg in. Minns inte ens om jag hann känna vad den smakade, och kan inte heller påstå att vi njöt av den, inte ens en smula! Idag, när det går trögt för oss, eller man är sugen på allt möjligt. Kan vi liksom bara säga "tårtan" och kolla medlidande på varandra, helt plötsligt orkar man kämpa lite till, man orkar stå emot lite till. 

Ett annat exempel är när jag och två väninnor sitter och äter maxmat tillsammans, en av de andra tjejerna orkar inte all sin mat, å slänger ner halva sin hamburgare i påsen, maten kom i. Vi andra slukar våra burgare, pommes, dip och cola med hull och hår. Sen var det dags att gå hem. Flera timmar senare står påsen kvar på bordet hos den ena tjejen. Hon är supersugen på någonting, och kom på att i påsen på borden låg det rester kvar, nu minns jag inte i skrivande stund om hon åt upp den halvätna hamburgaren eller ej, detta fick jag berättat för mig senare. Å samtidigt som jag led såå med min vän, så var det en sån lättnad. Hon berättade något jag kunde känna igen mig i, helt plötsligt så var jag inte ensam. Det finns fler. Just denna incident har jag inte upplevt själv, vad jag kan minnas. Men jag känner så igen mig, allt normalt tänkande är som bortblåst. En annan kompis till mig, berättade om hur hon kunde köpa massa godis, trycka i sig, få ångest, kasta det i soporna. Plocka upp det ur soporna, äta lite, tillbaka i soporna och hälla massa diskmedel över för att verkligen inte kunna plocka upp den. Det var också ett uppvaknande för mig. Jag kanske inte har plockat upp något ur soporna. Men jag har ätit "rester" från andras tallrikar, när jag plockar undan t.ex. sånt som inte anses vara normalt beteende, men som i stundens hetta ändå känns som det enda rätta, när abstinensen gör sig påmind! Vi är nog alla tre rörande överens om att detta är ganska äckligt, "beteende" det är vi väl medvetna om, och åtminstone jag vill ALDRIG hamna där igen. Men som jag skrev, där och då går det inte att tänka logiskt även om man VET att det är "fel". En annan grej, som jag och min fru satt å diskuterade bara häromdan. Det är när man hittar en gammal hittad godis på golvet, bakom soffkudden etc. Vart tror ni den hamnar? Japp, den stoppar man i sig, spelar ingen roll om den legat där i månader, det är väl bara att borsta av/blåsa lite på den? Ingen tio sekundersregel där inte, snarare tiodagarsregeln.... Minst! Det finns betydligt fler och även mer konstiga saker man kan göra, men även mindre konstiga saker när man är sockerberoende. Dock är vi nog rörande överens om att även om det är "normaliserat" för oss, när vi är mitt upp i det, så är det inte normalt! 

Men mer om det i ett annat inlägg! 

Tjolahopp // Anna ;) 

 (Bild lånad av google!)