Klockan är snart 9 och jag vaknade av att två små gökar slog ihjäl varandra i vardagsrummet. Att vakna på det sättet är väl aldrig roligt för någon förälder, men för mig triggar det något långt där inne när jag inte får vakna i min egen takt, framförallt under sommaren när jag är ledig.

Jag får ångest. Inte den där vanliga "fan-vad-ungarna-är-dryga"-ångesten som de flesta kan drabbas av när det är fullt krig i hemmet, utan den där "jag-kan-inte-andas-och-kommer-nog-att-dö"-ångesten. 

Jag har accepterat att det är något jag kommer att få leva med, jag har haft ångest så länge jag kan minnas, och jag kan hantera det utan medicin till en viss gräns. 

Problemet med min ångest är att jag har "löst problemet" med mat. Eller rättare sagt godis och mackor. Det fyller liksom upp det där hålet som blir inuti fast ändå inte. Det här är min första morgon med ångest sedan vi började. Jag vill äta hela världen och vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur det.. Jag är inte ett stort fan av tabletter och tar dom helst inte alls..

Jaja. Frugan kommer strax och lånar mjölk så man borde väl kliva upp.

Tjing Tjing /mia